Skådaråret 2021 på Ingarö
Tomas Axén Haraldsson har sedan 2020 hårdfokuserat sin skådning på Ingarö, där han är bosatt. 2021 var målet att nå 175 årsarter på denna del av Värmdö. Vilket han lyckades med! Läs hans rapport:
Årskrönika 2021: Ett skådarår på Ingarö
2021 har jag satsat på Ingaröskådningen och räknat årskryss här på ön. Tillsammans med Johan Joelsson fokuserade jag likartat redan under 2020 och det gav mersmak, kul att utforska de egna hemmamarkerna och livet under pandemin har också föranlett mer tid ute i naturen till vardags och ett flexiblare arbetsliv. Det året kröntes magnifikt av vår vitvingade trut på självaste julafton. Under 2020 fick jag ihop 161 arter men kände att det fanns mer att hämta in, missade ett femtontal arter som rapporterades av andra, flera av dem rätt enkla. Så 175 blev mitt mål för 2021, det vore riktigt häftigt att uppnå det antalet på Ingarö, mitt ”hemmarevir” och fortsatt en underdog i skådarsammanhang och, åtminstone som jag upplevt det, begränsat utforskad.
Socialt och inbjudande fågelår
Jämfört med 2020 så blev detta ett mer socialt och inbjudande skådarår från mitt håll. Så jag vill tro att bra sträckdagar och spännande obsar kom fler till del, och en drivkraft i min lokalskådning är att visa fram Ingarös potential och upplevelser. Jag rapporterar allt i Artportalen, larmar ut de ovanligare arterna direkt i appen och i Band-gruppen ”Värmdö fåglar” och gör regelbundet inlägg på Värmdö Fågelklubbs Facebook-sida. Vi samåkte en hel del och testade även buss- och cykelburen skådning.
Året bjöd på en mängd läckra fågelupplevelser, upptäckarglädjens gift och spektakulär skärgårdsnatur. Jag må ha tittat ut över Nämdöfjärden från branten på Björnö (klipporna man ser öster om Björkviks brygga) säkert hundra gånger men vyerna i kombination med väder och ljus skapar oupphörligen nya wow-känslor. Året bjöd samtidigt på många fullständigt mediokra morgnar, frånvaro av fågelliv och usla väderförhållanden. Tvivlaren kan tycka att jag lagt hundratals fälttimmar för klen utdelning, men mig lockar det inte att trängas i fågeltornet vid Hjälstaviken eller Fysingen. Och att Landsort och Horssten är grymma lokaler det vet vi ju redan. En tusendag bläsand, eller en upptäckt ringtrast, är ju inget man höjer på ögonbrynen för där. Men här hemma, däremot!
Kan köksfönstret räknas som fågellokal?
Flera av årets häftigaste obsar och viktigare arter har jag haft från köksbordet, som även fungerat som arbetsplats under pandemin. Jag har placerat mig nära köksfönstret och vänd mot nordost så att jag ser mot Kolström/Ingarö kyrka, luftrummet däröver och Södersvedsskogen bortanför. Handjagaren är alltid inom räckhåll och jag har flyttat på blomkrukorna för att optimera synfältet. Det rör sig ofta fågel längs vattendraget (havsörn, änder, hägrar, skräntärna ibland) och om hösten dyker sträckflockar upp över skogen i nordost och passerar ofta fint inom synhåll från tomten.
Den soliga vårvinterförmiddagen 3 mars satt jag i telefonmöte med en klient och en tolk och dessa samtal blir ganska långsamma och i etapper. Jag sa ett par meningar och svepte med blicken över horisonten så länge. En större fågel uppenbarade sig över skogsranden, med ett par ordentliga vingar men ställda i ett grunt V och inte gamlikt slokande som havsörn…. En till synes mer proportionerlig stor rovfågel, kunde det vara en kungsörn? En art jag traktat efter länge på Ingarö. I handkikaren framträdde en nästan säkert bestämd kungsörn, men jag var tvungen att se den i tuben. Så efter en sekundsnabb överläggning slängde jag telefonen i fickan, satte min handsfree i örat, rusade efter tubkikaren och ut på trappan. Allt medan jag hummade med och sköt in några frågor i samtalet. Knästående vid tubokularet kunde jag tyst jubla inombords när en ung kungsörn gled förbi i fint medljus längs Kolström. Jag fick även några dokumentationsbilder med mobilen genom tubkikaren, med samtalet alltjämt pågående i bakgrunden. Jag knöt näven i en segergest, såg örnen försvinna västerut och återgick så till arbetsplatsen vid köksbordet och fortsatte samtalet.
Morgonen den 12 augusti satt vi och åt frukost. Klockan var runt 7 och det var en fin sommarmorgon. Jag hade haft arktiska vadare på min radar sedan några veckor, men var nu rädd att dessa helt skulle missas från Ingarö – de är notoriskt svåra och särskilt här i innerskärgården. Några försök från branten på Björnö hade varit resultatlösa och jag hade lite dystert börjat räkna bort de arterna på årslistan.
Sträcker mig efter yoghurten och ser i ögonvrån några måsar som kommer singlande i luften över Kolström, tittar till på dem – bara silltrutar. Men vänta… där bakom trutarna kommer ett längre band av mindre fåglar med snabba vingslag. Det ser ut som vadare! Shit! Ska jag hinna med dem så…. Kastar mig efter tubkikaren, ut på trappen i bara kallingarna och får ögat till okularet. In i synfältet kommer en fantastisk syn, ett flimmer av snabba vingar och en färgpalett av rostrött och grått-svart-vitt; det är adulta myrspovar och kustpipare i sommardräkt i fint medljus! Plötsligt bara händer det. Otroligt.
Bästa dagen?
Några dagar står ut, dagar när väderlägena plötsligt skapar magi och den vardagliga skådningen bryts av en extatisk fågeldag. 15 september var en sådan dag. Jag och Jonas hade haft koll på väder och vindar och när det började ligga på från öster och var mulet kändes det lovande för sjöfågelsträck. Vi satsade på Klacknäset från gryningen men det var rätt avslaget, någon enstaka andflock långt i söder och glest med finkar och piplärkor över huvudet. Men det var ett läckert skådarväder; svaga ostvindar, skarp sikt och ett högt tunt molntäcke som hindrade motljus och återgav fåglarnas färger rätt väl.
Efter ett par timmar, runt 8.30, så började plötsligt bläsandsflockar komma, men inte långt ut över Nämdöfjärden utan högt på himlen över Ingarö! Långa band och formationer i handkikarens fält, men i tubkikaren framträdde bläsändernas vita vingfält och det gick även att urskilja små krickor och slanka stjärtänder. ”Oj här kommer en flock till….räknar du den? Shit det kommer en stor flock till direkt efter!”
Det var en otrolig känsla att få uppleva sådant sträck här på hemmaplan. Vi tjoade och antecknade febrilt antal och blev helt upprymda när siffran bläsänder passerade 1 000 och efter en stund även 2 000. Tänk er då att tidigare ”bra” bläsandsdagar ligger på 300-400 på Ingarö, man måste ut i ytterskärgården för att få ”tusen-dagar”. Sträcket mattades runt lunchtid och när vi summerade siffrorna så landade vi på fantastiska 3 250 ex! Rimligen en av de högsta dagssiffrorna någonsin från Värmdö fastland och slås bara av toppdagar på Horssten/Runmarö.
Bästa arten?
Ett subjektivt ämne. Den rent statistiskt sällsyntaste arten, rödhuvad dykand, framkallade inte så mycket känsla faktiskt. På klubbens utflykt till branten på Björnö den 24 april så flög en hona förbi ett par gånger och den artbestämdes och kunde avnjutas av oss tre skådare. En megararitet med Värmdömått mätt och som föranledde mycket glädje – det var blott det andra fyndet i kommunen efter ett skjutet exemplar på Runmarö 1930. Men en lite småtrist art; dels hade paret legat vid Baggensstäket nyligen, dels har arten alltid varit behäftad med en viss ”parkkänsla” då fynd ibland betraktas som rymlingar från hägn. Då var det mer glädjeutrop och extas under sträckdagen ovan, eller denna obs:
Den 11 april skådade jag och Johan Joelsson vid Vedhamn och hade en skaplig morgon med en hel del ejder, en svarthakedopping (svår på Ingarö), årets första skräntärna och allmänt mycket sjöfågel. Vi ville spana av fjärden norrut och stack ner till Johannesdal. Därifrån kunde vi överblicka de hundratals ejdrar som låg mellan nordvästra Ingarö och Älgö, men de var på långt håll, flera kilometer bort. Oavhängigt den andre så hade vi båda fått ögonen på en skum ejder som i uppskruvad zoom såg ut att vara gråblå på huvudet och svart på ryggen likt en praktejder… ”Fasen, kan det vara en sådan?!” På västkusten eller Öland, javisst, men här i Ingarös innerskärgård?
Vi behövde komma närmare, körde aningen hastigt upp till Lillängsdal och ner på småvägarna till Forsviks lilla båthamn. Från bryggan där kom vi nära ejdrarna, och efter bara någon minuts ivrigt spanande så exploderade en utfärgad praktejderhannes guldgula knöl i kikarfältet! Jag gick närmast ner på knä i nån sorts målgest och det blev high-five med Johan och allmänt jubel. Praktejdern blev sedan stationär på platsen i flera dagar och kunde ses av säkert 100+ tillresta skådare. Vi hade den sen förbisträckande vid branten på Björnö 28 april.
Förvisso ingen raritet, men som den episka varelse den är så måste lappugglan nämnas som en magnifik avrundning på skådaråret. När larmet kom från Petter Westberg en grårisig novembermorgon satt vi och åt frukost och jag skulle lämna barnen på skolan. Det blev en hastig lämning och en likaledes hastig färd till Beatedal, men ugglan hade ”bara flugit in en bit i skogen”. Sen tog det mig sju försök och säkert 10-12 timmar under de kommande två veckorna innan den behagade visa sig för mig. Vilken känsla det var när den äntligen satt där, uppe i en tall jag gått förbi säkert tio gånger under besöken. Min 175:e art på Ingarö 2021 och jag är därmed i mål med min årssatsning. Och med en lappuggla dessutom, min första på Ingarö givetvis och den första observationen på ön sedan 2012, då arten sågs i samma område. Glädje och även viss utmattad tomhet.
Missade arter
Såklart ser en enskild skådare inte allt och kan inte vara hundraprocentig, men jag försökte verkligen få in så mycket jag kunde. Kastade mig iväg när Johan hittade dubbelbeckasinen en sen majkväll och förlade familjepicknickar efter rapporterade skäggmesar på Björnö. Båda arterna hängdes in.
Sämre gick det med halsbandsflugsnapparna vid Eknäs, då jag satt fast i möten när skådare glatt larmade ut att de var kvar. Mindre sångsvanen vid Lilla Sand: liknande läge, kom loss först dagen efter och gjorde ett futilt försök. Röd glada och dvärgbeckasin vid Norra Säbyfälten, en lokal som hade ett toppenår, missade jag med. Nattskärra och den oväntat svåra arten bergand likaså. Även kentsk tärna och bändelkorsnäbb ska ha setts under året, och säkert någon mer art.
Vad jag ska satsa på under 2022?
Oklart i dagsläget. Viss uttröttning nu av att jaga årskryss, om än lokalt och med korta sträckor till lokalerna. Sträckskådningen är fortsatt höjdpunkterna i mitt skådarår, rimligtvis blir det täta besök under lom- och spovveckorna vid Nämdöfjärden! En kul satsning vore att få till riktigt bra siffror på dem, tänk om man kunde se 500 storspovar på en dag? Eller 100 storlommar? Sträckskådarens guld i form av vitnäbbad islom och bredstjärtad labb finns alltid med i bakhuvudet.
Vi ses i markerna 2022!
Tomas Axén Haraldsson
